Tankar

Försöker dra mig till minnes vad jag oroade mig för som singel.
Var det att alltid behöva vara ensam? Bli gammal ensam?
Egentligen inte.
Jag såg nog mig själv snarare som en sån där Pantertant med härliga väninnor som åker utomlands och dricker fina viner 🙂
Visst kunde jag tycka att det skulle va sorgligt att inte få dela upplevelser med någon, men det var inget som oroade mig.

Däremot tycker jag att oron dyker upp när jag är i ett förhållande.
Då är plötsligt tanken på att bli själv väldigt skrämmande och nu även ännu värre efter att vi fått W.
Det är precis som om den där Pantertanten inte skulle kunna infinna sig om det skulle bli så.
Har hon försvunnit och bytt plats med den jag älskar?
Eller finns hon kanske kvar där inne, starkare än någonsin om det skulle hända?
Vill helst slippa ta reda på det 😉

Men det är väl så att verkligen ÄLSKA någon.
Då är tanken på att vara utan honom/henne outhärdlig.

Annonser

11 comments

  1. Jag tycker det är dubbelt. Ibland som singel oroar jag mig för att vara ensam resten av livet. Och framför allt ensam i svåra stunder. Ibland som singel tycker jag det är roligt och härligt och njuter verklige av min ensamhet och min egen självständighet.

    Förstår om din rädsla är stor/större nu. När man har barn tillsammans så blir man mer skör och sårbar. Man inser hur beroende man är av varandra. Sen i tvåsamheten så vänjer man isg också vid att ha ”uppbackning” och någon där.

    Men man klarar sig själv. Skulle du beöva det så skulle den där pantertanten vakna till liv igen! Det lovar jag! =)

    Kram

  2. Jag är nog lite både och. Jag oroade mig lite när jag var i ett förhållande och oroar mig nu för att inte hinna få barn och leva ensam. Men man får leva och ta vara på dagarn istället och försöka oroa sig. Inget man kan göra åt saken ändå 🙂 Hoppas du får en skön lördag! Nu har jag också bytt över till wordpress. Är lite irriterad över att jag inte kan ändra storleken på teckensnittet bara 🙂 http://lillanorpan.wordpress.com är nya adressen.
    Kram kram

  3. Jag vill inte heller leva ensam, men jag har nu lärt mig att jag klarar det om så skulle bli fallet. Men jag vill ha ”det där” – familjen omkring mig, det naturliga i att dela någons vardag. Jag vill ha närhet, ömhet och då och då lite passionerade stunder också…Trygghet, tillit till någon annan. Jag tror i grunden att alla människor vill ha det så!

    Kram!
    /Louise

  4. Ja ni, jag tror också att alla eller åtminstone de flesta vill leva ihop med någon, men det jag funderade på var att jag aldrig oroade mig eller tyckte att det var jobbigt. Jag mådde väl helt enkelt väldigt bra i mitt eget sällskap 🙂
    Så jag funderade mest på varför jag inte tror att jag skulle göra det igen?

    Kram på er!

  5. Jag känner trots nu något års förhållande mig som en slags singel. Men ändå inte.
    Det finns någon som är mig väldigt nära och som jag känner mig väldigt nära. Men kanske pga varannan veckas livet så är livet sig likt. Ett slags singelliv men ändå inte.

    Jag kan ibland bli så rädd över att förlora M. Att det hänt något, en olycka eller något sådant.
    Eller att det skulle spricka. Hur skulle jag klara det? Hur skulle jag orka börja om?

    Men sen sånt som jag har svårt med i livet som är nu. Tex en sån här fin vinterdag. Jag vill inget mer än att ta en skidtur med M och tjejerna. Men nej då.. det är sporttider att passa för tjejerna som låser hela dagen.
    Så då blir alternativet att åka ut själv. Det har jag gjort så många ggr och det är jag trött på. Det var ju sånt jag längtade efter att slippa när M kom in i mitt liv.

    Många tankar som snurrar i min hjärna som skulle vara så skönt blogga av sig men vill inte skriva om det på min blogg. Bestämt mig så numera men tänk så jag saknar att få ventilera så som på gamla bloggen.

    Det blev lite här istället….

    Hoppas du sover gott under ett varmt täcke 🙂

    1. Turtlan:
      Det är precis det jag känner, just oron över att det ska hända en olycka och att B ska ryckas ifrån mig helt utan någon förvarning. Det är nog det värsta 😦
      Du får ventilera här när du vill 🙂
      Och jag sov gott under de varma täcket + att jag var smart att göra en brasa när jag ändå var uppe i natt och gav W mat 😉

  6. Jag har nyss blivit singel, igen, och är jätterädd för att jag ska behöva leva livet ensam. Alla kompisar är gifta och har barn. Har själv inte många år kvar till 40 och har ställt in mig på att det inte blir några barn för mig. Är rädd för att inte ha någon som tar hand om mig och ser till att jag inte blir vanvårdad på ålderdomshemmet när jag blir gammal, är rädd för att bli en konstig tant – en som som barn är rädda för typ – som bor ensam i en stuga i skogen med mina 27 katter och 12 hundar. Låter knäppt kanske, men när det hela tiden skiter sig så får man svårt att tro på att man verkligen kommer att träffa någon att dela resten av livet med, och jag ser själv att jag blir mer och mer rädd för att gå in i ett förhållande. Jag vet att jag klarar mig själv, men jag vill mer än att klara mig i livet. Är glad för din skull att du är lycklig! Kram

    1. M:
      Ja det finns mycket att oroa sig för.
      Kan inte låta bli och fundera på hur det kommer sig att vi tror att vi ska bli sittandes i en stuga med massor av katter?:-)
      Tänker männen samma sak?
      Hoppas verkligen att rädslan för ett nytt förhållande inte blir för stor.
      Kram

      1. Nej, jag tror snarare karlarna ser sig själva med ett gäng unga kvinnor runt sig. Vet inte vilket som är mest tragiskt…:) Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s